Man kan säga att jag ropade hej lite för tidigt i fredags. Tekniskt sett var det ju faktiskt sjukgymnasten som knuffade ut mig ur boet och påstod att jag var flygfärdig. Men jag gillade tanken på att ryggen var på bättringsväg så pass att jag skulle klara mig själv.
Hela helgen har jag varit väldigt "trött" i ryggen och i går avstod jag från träningen för att ryggen skulle få en chans att slappna av. Tog en promenad istället. Imorse stod jag lite halvt böjd över Lillebrors rumpa efter att han gjort nummer 2 (ja, han är 8 år och borde fullt rimligt klara det själv men det är en annan historia) när jag fick ett sånt där otäckt hugg i ryggen igen. Precis ett sånt hugg som fick mig inlagd på sjukhuset. Visst gjorde det ont men jag blev nog faktiskt mest rädd. Rädd för att det skulle vara kört igen. La av en svordomssalva som fick Lillebror att blekna... Avvaktade lite innan jag tog mig till jobbet för att se så det inte akutstelnade till. Den packade träningsväskan fick stanna hemma...
Livet är inte hoppsihejsankul just nu...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar